Say you won’t leave me no more
I’ll take you back again
No more excuses no, no
’Cos I’ve heard them all before
A hundred times or more

Tänk er ovanstående rader yttrade av Aretha Franklin eller John Lee Hooker. En klagosång från den bedragna som vet vad som försiggår, ser alla lögnerna, men är så djupt förälskad att det inte går att ta sig loss. Det är acceptansen av det outhärdliga – det är bättre att leva med smärtan än att vara i det okända, utan dig.

Men nu var det ju inte någon av soul- eller blueslegendarerna som vare sig skapade eller framförde den, utan Stock Aitken Waterman som skrev och producerade den för Kylie Minogues åttiotal (okej, tekniskt sett släpptes den 1990, men du förstår). Så intrycket blev en helt annan i en dansvänlig popdängekontext med ett halvdiskret housepiano och en peppig Kylie: svärtan i låten närapå försvinner i den pastellfärgade tuggummipopstornado som blev resultatet.

Jag hoppas Kylie gör en Murderballads-liknande version någon dag.

[youtube]www.youtube.com/watch?v=OgvhvaSQZeE[/youtube]