Av en slump avslutade jag den här boken på dagen 125 år efter att H.P. Lovecraft föddes (boken har legat i min tsundoku-hylla i några år och av någon anledning var det dags). Men vad har H.P. med Samlade svenska kulter att göra?

Ganska mycket faktiskt. Samlade svenska kulters författare, Anders Fager, har placerat sina noveller rakt i Lovecraft-mytoset och det är inte helt oproblematiskt.

Den största risken att använda sig av någon annans litterära universum är ju att det blir uppenbar fanfiction eller plagiat. Detta undviks dock eftersom Fager har förmågan att dra in läsaren i texten såpass att referenserna till Nyarlahotep och övriga Lovecraft-konstruktioner mer blir en småirriterande påminnelse om att Fager lånar världen än en fyrbråk om att han inkräktar i den.

Det största Lovecraftska problemet som smugit med är rasismen och orientalismen – varje svart person som passerar förbi ges ett rasistiskt epitet av någon annan karaktär medan personer från Mellanöstern, muslimer och muslimska attribut alltid verkar ha en krälande ondska under ytan. Jag tror inte Fager privat inte är ens i närheten av att vara en så nästan parodiskt enveten rasist som Lovecraft, utan jag tror han helt enkelt fallit för subgenrens troper (blandat med okunskap om att minareter är en specifikt islamsk arkitektur).

Det största problemet som nog inte främst har med Lovecraft att göra är hanteringen av de kvinnliga karaktärerna. I skräckberättelser är det självklart okej med sex och body horror, men när en medelålders man entusiastiskt skriver om sex mellan högstadie- och gymnasietjejer, detaljerat beskriver upptakten till våldtäkter och sadism känns det mer som en inblick i vad författaren finner kittlande än som en inblick i skräcken som lurar under ytan. Om han lagt samma energi på att beskriva även de manliga offrens situation lika detaljerat istället för att låta det ske utanför texten eller som marginalia när en kvinna betraktar någonting annat hade det kunnat ses som ett djupt engagemang i att få läsaren att må riktigt illa, men nu blir det mest tropen våld och sex mot kvinnor som underhållning.

(Kombinationen av de ovanstående gör ju naturligtvis att man lätt kan räkna ut vem som kommer klara sig bäst om det finns en ”snygg blondin” och en ”alldaglig brunett” med i berättelsen.)

Utöver dessa problem är Samlade svenska kulter som sagt en välskriven samling noveller fördelade över tre delböcker som, i samma anda som filmen Short Cuts, allteftersom visar sig bilda en sammanhängande väv av öden genom tiden. Berättartekniskt peakar boken i Mormors resa, även om de andra generellt håller en hög nivå. Det som får Mormors resa att sticka ut kan nog bl.a. vara att den avviker från temat om begär som finns de flesta noveller i de två första samlingsdelarna. Folk begär hämnd, de begär framgång, de begär en flykt från svenssonlivet. Det enda som begärs i Mormors resa är att få vara ifred.

Själv hade jag nog begärt lite mindre slentrian och mer stämningsbyggande.