Det här är en recension utan spoilers. Det enda som avslöjas här är utgångsläget för filmen: någonting går allvarligt fel på ett rutinuppdrag med rymdfärjan.

Det första jag hörde talas om Gravity var trailern – en trailer som stängdes av efter kanske fem sekunder för att jag inte ville veta någonting mer om filmen. Allt jag visste var att jag skulle se den.

Den som någonsin läst om kosmonauten Vladimir Komarov, amatörradiofantasterna Achilles och Giovanni Battista Judica-Cordiglias inspelningar, eller andra förlorade kosmonauter-historier förstår mig nog.

Jag lyckades faktiskt med konststycket att både missa den på bio och hålla mig från att se mer än två spoilers (damn you, twitter) under de dryga nio månaderna mellan trailerreleasen och att jag såg DVD:n.

Nerverna är på helspänn filmen igenom. Spänningen kommer sig mindre av spektakulära actionscener än den pressade situationen. Klaustrofobi i ett oändligt utrymme.

Trots att det inte är på bio utan hemma i soffan, trots en ibland övertydlig metaforik och trots avbrott i tittandet förlorar jag mig i Gravity.

Den var väl värd väntan.