Det första tecknet på att den här Spindelmannens universum inte är vårt vanliga är att Peter Parker konsekvent använder sig av Microsofts sökmotor bing filmen igenom.

En reboot av de ganska tramsiga Spider-Man filmerna med Toby Maguire är både välkommet och smått oroande – fanns det inget nyare material att ta av, utan de måste gå tillbaka till starten igen?

Men! De som känner sin Spindelman från tidningarna kommer känna igen sig, även om vissa nyckelfakta ändrats. De har gjort ett bra mycket bättre jobb med att både hålla sig till grundstoryn och uppdatera det till en realistisk (nåja, mer realistisk) historia.

Det är inte några tafatta försök att förklara hur förmågorna funkar som Spider-Man 1:s hullingförsedda fingertoppar, det finns inga scream queens som Spider-Man 2 var full av och det finns inga ostiga scener i stil med när Venom får inflytande i Spider-Man 3 (okej, lyftkransscenen kvalar in som väldigt sentimentaltöntig). Det är helt enkelt inga pastischer och kulörta färger, utan det är trovärdigt (förutsatt att grundpremissen ”folk kan få superkrafter” accepteras).

Dock irriterande att den ende större minoritetskaraktären är en avatar för filmseriens stora badguy och därmed uppfyller två troper: den onda minoriteten och den tjänande minoriteten.

Det och soundtrackets tonårsrock är det sämsta med filmen.

[youtube]www.youtube.com/watch?v=-tnxzJ0SSOw[/youtube]