Egentligen borde jag ha sett originalet först, men Michael Hanekes amerikanska version av sin österrikiska thriller känns tillräckligt obehaglig.

Vad vill de två artiga unga männen Peter och Paul med sina lekar, eller snarare: varför vill de leka?

En enda sak är säker, Paul är motorn i hela dramat. Det är hans lekar, hans regler, hans metakommentarer till oss. Peter är blott en entusiastisk medspelare.

Familjen de tar sig in hos för att leka är för Paul inte mer än statister, men för oss, betraktaren, är de djupt engagerande.

Haneke spelar skickligt på våra invanda förväntningar av berättelsers uppbyggnad och nyttjar de begränsningar som finns till filmens fördel. Mycket händer utanför bild och det är en styrka – det blir inga spekulativa närbilder på hud eller sår, utan det lämnas helt till betraktarens oroliga fantasi.

Funny Games är enormt störande i sin brutala enkelhet.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Ec-70W_K77U[/youtube]