Den här soppan är för Stålmannen vad Batman & Robin var för Läderlappen: övertydliga karaktärer och skurkar med stora (men debila) planer.

Trots att det är en ”fristående” fortsättning på orginalserien känns den väldigt mycket som en remake av Superman The Movie (1978) ända ner till att en i övrigt meriterad skådis som Gene Hackman / Kevin Spacey får spela en slentrianmisogyn Lex Luthor som i praktiken verkar ha vunnit sin förmögenhet på lotto snarare än att ha vunnit den genom list och utmanövrering av konkurrenter (och som vid tillfälle naturligtvis tar på sig peruk för att dölja flinten).

Kärlekshistorien mellan Kal-El och Lois är naturligtvis central och den här gången får vi dessutom lite extra stalkervibbar genom att Stålis hänger utanför hennes hus, tjuvlyssnar och använder röntgensynen för att kolla vad hon och familjen har för sig.

Filmens parallellhandling är Luthors Stora Plan, något som egentligen är mer vad den jobbigaste tioåringen i klassen skulle kunna tänkas hitta på än en yrkeskriminell superskurks magnum opus. Allt till tonerna av en blåst konkubin och några likaledes blåsta hejdukar. Känns ruggigt bekant.

Karaktärsmässigt är det en barnfilm, men med de misshandelsscener som finns känns det som att elvaårsgränsen som är satt kan behöva vara i föräldrars sällskap.

Att James Marsden hoppade av att upprepa rollen som Cyclops i X-Men 3 för att spela en keff biroll i denna är för mig ett mysterium.

[youtube]www.youtube.com/watch?v=ZSsYSqg6AtA[/youtube]