RSS Feed

The Walking Dead

0

april 13, 2013 by André

The Walking DeadThe Walking Dead är en osannolik succé – en serietidning med zombies som efter några års upplaga även blev en framgångsrik TV-serie.

…och den är infångande: i princip alla nummer avslutas med en rejäl cliffhanger som gör det hart när omöjligt att inte fortsätta läsa.

Det som trots allt gjort att jag övergav serien är dess helt oproblematiska användande av alla troper och stereotyper manusförfattaren Robert Kirkman kan komma på.

Detta blir därför ett avsevärt mycket längre inlägg än vanligt.

(Spoiler- och Triggervarning gäller nedanstående text)

Kvinno- och minoritetskaraktärer är först och främst just: kvinnor och minoriteter, inte personer, och serien präglas även av en synd och straff-moralism där de som inte följer hederskoden förr eller senare avpolletteras på ett eller annat sätt.

Några exempel:

Först och främst har vi protagonisten Ricks fru Lori, som när zombieinvasionen börjar räddas av Ricks bäste vän och kollega. Lori och vännen söker tröst hos varandra och Lori blir gravid, ett moraliskt ”förräderi” som orsakar vännens död ganska snart efter att Rick vaknat ur sin koma och hittat Lori och gänget.

På ”hjältesidan” i The Walking Dead har vi sen Tyreese: en stor, stark, svart snubbe som vid tillfälle går bärsärk och klarar sig instängd i ett rum fyllt med zombies, beväpnad med en hammare; vi har även Michonne: en tidigare jurist som klarat sig ensam genom zombieland genom att ha sin zombiefierade pojkvän och deras gemensamma vän i koppel (även han zombie) samt är grym med den katana hon hittade i en grannlägenhet.

Både Tyreese och Michonne är exempel på ”den magiska svartingen” – något av en deus ex machina-figur vars enda egentliga funktion är att hjälpa hjälten ur sina trångmål.

Michonne är även Tyreeses ersättare. En process som initieras av att Tyreese begår sin dödssynd, ilska, mot en person i det tillfälliga lägret. Något senare dyker Michonne upp från skogen och begår snart sin första synd genom att förföra Tyreese (som då begår sin andra dödssynd, lust, genom att vara otrogen mot sin – vita – flickvän).

Straffet för dessa tre (Lori, Tyreese och Michonne) kommer i form av en Diabolous ex Machina som kallar sig Guvernören, som fångar Tyreese och Michonne, avrättar Tyreese med Michonnes svärd (ett symboliskt fackelbyte) och spenderar bortåt en vecka med att våldta Michonne på alla sätt en fullblodspsykopat som har sin odöda dotter som sexdocka kan komma på. Efter att Michonne fritas tar hon i princip en femminuterspaus för att hämta andan och tar sedan en tortyrhämnd på Guvernören (och vips så har vi en ny magisk svarting).

Låt mig upprepa: efter långvarig sadistisk sexuell tortyr borstar hon av sig, tar hämnd och går vidare. Det kräver inte bara ett psyke av granit, utan även en kropp som återhämtar sig bättre än Wolverines – men detta ska ju föreställa en superhjältelös jord.

Men Lori då? Jodå, hennes straff för ”otroheten” i ett scenario där hennes man antogs vara uppäten är att föda barnet i ett säkert läger, bara för att bli skjuten av Guvernörens mannar när de attackerar. Inte skjuten och omedelbart dödad, utan skjuten så att hon även ser barnet dö.

Alltigenom detta är Rick en hyvens kille som kanske brusar upp ibland, men som Alltid Gör Det Rätta Och Sätter Sin Son Först. För de synder han gör har han fått betala med sin ena hand, men det verkar gå bra ändå.

Ovanstående är bara ett fåtal av de mest övertydliga exemplen på hur slarvigt persongalleriet är skapat. Till sist, långt innan det sista av de ~100 nummer jag läste, blev serien bara så uppenbart platt och utan egentlig karaktärsutveckling, men skriven för att fortsätta i all evighet.

Som sagt: fantastiska cliffhangers.


0 comments »

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.