Svt har producerat en hiphopdokumentärserie till.

Den här gången är det inte nostalgi över varken första eller andra vågen, utan den tar avstamp mitt i att tredje vågen är på gång – alla listframgångar är utraderade pga nedladdning och scenen är i ekonomisk kris, skivbolagen slänger rappare som de tidigare slängde pengar på och publiken sviker (men laddar ändå hem allt i enorma mängder).

Historien om hur hiphopen på mindre än tio år tagit över som största musikgenre i Sverige. […] hiphopen gick från övergiven och utdömd musikgenre i början av 2000-talet till att helt dominera musikscenen idag.

SVTs presentation av När hiphop tog över

Första avsnittet börjar dystert, men visar snabbt upp ljuspunkten (den enda ljuspunkten) i mörkret: Redline Records omstrukturerar verksamheten och kör allt från musiken till video och bokningar själva och räddar hela scenen medan alla andra bara satt på häcken. Och det är här som historieskrivningen börjar skeva lite på riktigt.

Det som först verkade som att Thomas Jackson och Johannes Cakar lagt fokus på några nyckelpersoner avslöjar sig vara ett aktivt bortseende från en stor del av vad som faktiskt pågick. När hiphop tog över blundar hårt för det som hände både online (förutom nedladdningen förstås) och utanför förorterna/Redline (med undantag för Random Bastards): nollnolltalet blir ett förlorat decennium, ingenting hände och hiphop är helt borta från det allmänna medvetandet.

För mig blev det mest uppenbart i andra avsnittet när de tar upp battlescenen och lägger upp det som att Malmös O-Zone Battles lanserade battlekonceptet i Sverige 2010. Problemet där är att rapbattles har förekommit sen day one och både större tävlingar och mindre turneringar var återkommande. Själv drev jag SvenskaBattles mellan ’03 och ’07 (och önskar fortfarande att ”ordkrig” inte redan varit upptaget) där jag både samlade info om just svenska battles och hostade ett antal videos av matcher (eftersom YouTube inte ens var påtänkt när jag lanserade). Det O-Zone gjorde var att skapa en återkommande acapellabattlescen när det tidigare främst varit one-off events och turneringar (acepella eller över instrumentaler) och det skapade efterföljare, men att dokumentärfilmarna målar upp att de skulle skapat battlescenen är ren historieförfalskning. Framför allt när de visar klipp från matchen där Beväpnad Tjockis vinner över Organism 12 utan att ens en rad från den senare får höras eller en kommentar om vilken skräll det var att en netcee besegrar en av de bästa battlerapparna i landet (förmodligen den bäste av de som körde på svenska). I en match som utspelade sig ’04 (Fresh’n’Effect). Sex år innan serien säger att battlerap startade. Inte ens GBG’s FatMilk och scenen kring dem får ett omnämnande.

Tredje avsnittet tar upp skiftet till gangsterrap (d.v.s. dags för fjärde vågen) och där har de helt rätt i att det var just Kartellen som var orsaken. Nu får även Internet plats i serien, men bara Youtube och Spotify, inte nån av de hiphoptidningar och -sidor som leverade nyheter, låtsläpp och mycket mer (t.ex. Kingsize Magazine med fyra år av prisutdelningar till svensk hiphop på en egne gala, tillräckligt stor för att hamna i mainstreammedia).

Jag vet inte om de försöker bygga dramaturgi eller verkligen tror på det själva, men det blir nästan parodiskt med cliffhangern i slutet av avsnittet där de än en gång lägger det upp det som att hiphop i stort står och faller med en handfull personer. Nu är det gangsterrappen som imploderar när Z.E börjar göra annat (enligt speakern går han under jorden, men enligt Wikipedia så släppte han i alla fall 6 singlar (ja, utöver att vara skådis i Snabba Cash då)), Dree Low blir religiös och raderar musiken (som en parallell till när Seron frälstes och förstörde sina plattor två decennier tidigare) och Einár blir mördad på öppen gata.

Är detta slutet för svensk hiphop?

Självklart inte! Sista avsnittet är en nästan oavbruten reklam för det nya gardet – än en gång: det är sällan nåt fel på de medverkande – det bara är direkt bizarrt att påstå att Jireel, Imenella och Ricky Rich fick plats efter att Einár sköts. Jireel fick grammisar både ’18 och ’19 (plus P3 Guld ’18), Imenella fick en grammis ’18 och Ricky fick ett världsomspännande genombrott ’17. Men visst – de var säkert helt okända innan hösten ’21 för den som bara lyssnar på en subgenre i taget.

Gangsterrappen då? Dog den med att Dree Low fann gud? Nej, självklart inte, för oväntat nog (för serieskaparna i alla fall) finns det fortfarande de vill rappa om den kriminalitet de är fast i. Den anonyme 23 och hans producent Shenzi snackar om både nutid och framtid och bägge hoppas på ett bättre samhälle.

Avsnittet och serien slutar på topp, hiphop har tagit över listorna (en faktakoll get ett tiotal listettor de senaste fem åren) med tillbakablickar som visar hur långt vi har kommit. Tyvärr är det bestående intrycket en irritation över hur mycket som inte fick vara med och en misstanke om att Jackson / Cakar försöker hämnas ett forumgräl från tonåren om vilken som är den äkta hiphopen.

Finns att se hos Svt.