Jag har skrivit om musiken förut, men nu är det bandet bakom och historien om hur det kom sig att ett så nyskapande band kunde bli så totalt bortglömt.

Och det handlar om integritet på gränsen till dumhet.

Dokumentärens kärna är den visionäre musikern som vägrar sälja ut: gitarristen och Deaths primus motor David Hackney.

Tack vare honom fick bandet sitt namn och punksound, men på grund av honom försvann även chanserna att slå igenom. Hans bröder Danny (trummor) och Bobby (bas, sång) backade upp honom, trots att de visste att det förmodligen var deras enda chans, men bandet splittrades ändå till sist.

Historien om återupptäckten är lika fascinerande som bandets korta karriär och utöver ett par märkliga val av kändiskommentatorer (vars bidrag till filmen är att säga hur mycket de gillar musiken) är det en bra dokumentär. Det kronologiska upplägget gör att man får följa med i den berg-och dalbana det är. Trots att jag redan vet mycket av historiken blir det en engagerande berättelse.

Det är en sevärd dokumentär som även väcker frågan hur många såna band som finns där ute, bortglömda i någons låda, men kanske främst frågan om vad som händer med möjligheten att återupptäcka bortglömd konst när vi går mer och mer mot en digital produktion – ingen går väl igenom en gammal hårddisk
på samma sätt som ett vindsutrymme?

Den som inte fäster sin musik på platta eller printar sina fotoredigeringar på canvas kommer inte ens ha chansen att upptäckas av den framtid som kommit ikapp konstnärsskapet.