Crossed är en serie skapad av Garth Ennis som avhandlar en grupp (tillfälligt) överlevande i en pågående virusapokalyps. Premisserna är ganska lika den klassiska zombieapokalypsen (med okänd utbrottsorsak, fallen civilisation och den som fångas är, minst sagt, körd – antingen död eller smittad, ibland båda), men en avgörande skillnad: de smittade dör inte och återuppstår, utan de lever men har en radikalt förändrad personlighet. De beter sig, lite förenklat, som att de blandmissbrukat viagra, amfetamin och PCP.

(För den som sett Firefly är de Crossed-smittade ungefär som Reavers, men utan samarbetsförmåga i större grupper. För den som inte vet nåt om den referensen rekommenderar jag att kolla in den TV-serien omgående, trots att den bara fick en säsong.)

Grundpremisserna för Crossed fastslogs tidigt i originalserien:

• de har ett amoraliskt agerande – allt de är intresserade av är sin egen njutning, en njutning som till stora delar är kopplad till att skada andra (företrädelsevis icke-smittade), men även sig själva (i brist på andra att attackera)
• de har närapå ingen impulskontroll – finns någonting amoraliskt att göra görs det tämligen omgående och på det värsta tillgängliga sättet. Undantag finns och det har förekommit fall med planerande i flera steg, som till exempel att lägga sig i bakhåll eller infektera offer m.h.a. fällor.
• de smittar tämligen omgående och via alla kroppsvätskor – det tar någon eller ett par minuter mellan smittillfälle och utbrott. Undantaget är om virusmängden är väldigt liten, som exempelvis genom att ha bränts bort efter att ha applicerats på ammunition innan offret besköts, då det kan ta några timmar innan överkorsningen sker.

Det är kort sagt en ganska vidrig serie. Det är även den enda fiktion jag läst / sett / hört de senaste tio-femton åren som fått mig att bli rädd. Riktigt så där ”tidiga tonårens skräckfilms”-rädd.

Crossed: de första uppföljarna

Efter att Ennis byggde upp denna värld och dessa …monster gavs David Lapham chansen att utveckla konceptet i tre uppföljande serier, Crossed: Family Values, Crossed: 3D; och Crossed: Psychopath. Av dessa tre har jag bara läst hela Family Values då jag dels inte hade 3D-glasögon och dels att Psychopath fortsatte i samma stil som Crossed: Family Values (C:FV).

Vad var då fel med C:FV?

Till en början: ingenting (i kontexten att det är ett fiktivt universum där det normala är att vara jagad av folk som vill en allt ont de kan komma på och lite till). Det var till och med en ganska bra uppbyggnad av historien, med familjen som lyckades överleva och hålla ihop, men levde under patriarkens strikta översyn och krav på egna offer. Efter att det minisamhället gick under havererade även historien då flera av grunderna för hur de smittade beter sig snabbt sattes ur spel: impulsdriften, kognitionen och gruppsammanhållningen.

I originalserien sägs det explicit att efter ett tag syns de bara i smågrupper, runt 6-7 individer i varje och i de tidigare större grupperna har det alltid varit allvarligt decimerande bråk om de inte haft en någorlunda stadig tillströmning av offer att ta ut sina impulser på.

I C:FV finns det plötsligt en gigantisk grupp smittade som dessutom håller sig till en plats istället för att ströva runt efter offer. Gruppen har dessutom en ledare som inte leder för att hon är starkast och våldsammast (som karaktären kallad Horsecock i originalserien, som i och för sig var mindre av en ledare och mer av en ”alla går åt mitt håll, eller så slår jag er”-figur), utan för att hon är …smartast? I en värld där vem som helst, när som helst, kan få för sig att det är roligt att döda dig hjälper inte ”smartast” (även om ”smart” beteende, som tidigare nämnts, uppvisats även i originalet).

Berättelsens tyngdpunkt ligger mer på de vidrigheter folk gör mot varandra än att bygga karaktärer och samspelet mellan överlevarna, vilket var det som gjorde originalet såpass fångande. I Psychopath är det måhända mer karaktärsspel, men fortfarande ett fokus på chockeffekt snarare än handling.

Uppföljarvåg två

Efter de berättartekniska haverierna i (och oförståeliga framgångarna för) Laphams historier gick stafettpinnen över till Simon Spurrier i den webpublicerade Crossed: Wish You Were Here. Denna gång är överlevarna stationära och på en avskild ö i Skottland istället för nomadiska i U.S.A.

Jag har tyvärr inte läst allt som kommit ut, men av det jag läst är det en återgång till originalets fokus på hur överlevarna (försöker) klara sig. De bygger till och med någon form av litet samhälle, med de problem det medför.

Garth Ennis återvände som författare i den första delen av Crossed: Badlands, en serie fristående berättelser där Jamie Delano och tyvärr även Lapham också gör författarinsatser.

Jag har läst större delen av både Delanos och Laphams delar, men inte brytt mig om att avsluta dem, för inte helt oväntat är Ennis del av Badlands den bästa historien (trots att han i upplösningen tyvärr gör ett litet avsteg från det crossed-beteende som han etablerade i originalet). Delano och Lapham verkar verkligen anstränga sig för att slänga in scener av våld mot kvinnor – antingen som ”bärande” för historien eller bara som bakgrund i en ruta (trots att det är lite av grejen med de smittade att de just inte bryr sig om kön eller ens art hos sina offer).

I korthet finns det alltså två varianter av Crossed-unversat – en där berättelsen är primär och en där våldsskildringen är det viktiga. Den senare är helt ointressant frossande medan den förra (hittills representerad av Ennis och Spurrier) ger direkta obehag.